Onsdag 6/2

Vårdcentralen it is. Imorse när jag vaknade var jag helt igenkorkad i både näsa och svalg och hostade och väste mycket värre och på ett annorlunda vis än igår så mamma ringde till vc som kunde stoppa in oss klockan 15.45, men om vi behövde hjälp innan dess skulle vi vända oss till barnakuten på US. Som tur är var jag inte så dålig och blev det inte under dagen heller så vi väntade på vår läkartid, en väntan som var allt annat än rolig. Hela dagen gick åt till att försöka få mig att vila och sova och då det inte fungerade (jag sov 20 + 30 minuter på hela dagen…) var jag (såklart och med all rätt!) väldigt gnällig och trött och medtagen av mina besvär – roligare dagar har jag haft!

Väl på vc fick vi träffa dr Groth, som är jättebra. Tove hade honom när hon var liten och mamma var glad att det var han och inte hennes knäppa läkare som inte kan skilja fram från bak som skulle undersöka mig. Doktorn lyssnade på mig, klämde och kände lite, tittade i öronen och halsen och sedan sa han att jag skulle få inhalera adrenalin och ventolin och sedan ville han lyssna igen. Det var jättekonstigt att inhalera, man skulle andas in en rök från en maskin som lät värre än Viggen och man fick inte greppa tag i och smaka på slangen röken kom ur. Som tur var var det bara 2*1 minut det handlade om och det fixade vi bra jag och mamma, såklart! Tyvärr hade inte pipljuden och raspet försvunnit från lungorna då dr Groth några minuter senare kom tillbaka och lyssnade så han ville att vi skulle åka upp till barnakuten för vidare undersökning.

Mamma blev helt modfälld när barnakuten kom på tal då hon minns de gånger hon och pappa satt där timma ut och timma in med Tove och hennes andningssvårigheter då hon var liten, det värsta besöket fick de stanna nio (!) timmar! Inget man gärna gör om…

Efter ett snabbt besök hemmavid med ompackning satte mamma och jag oss i bilen och åkte upp till US. Tur att pappa var hemma så att flickorna slapp följa med, det hade ju varit lagom roligt för dem och dessutom är det ju inte den bästa miljön – var man inte smittad med nåt när man kom dit är man det garanterat när man kommer hem! *hualien*

På barnakuten var det fullt, så fullt att det inte ens fanns rum att bli undersökt i, det fick man bli i soffan i väntrummet och eftersom jag haft nytta av de inhalationer jag fått på vc såg mina värden förhållandevis bra ut vilket betydde lång väntetid, eftersom läkarna naturligtvis måste ta de allvarligt sjuka först. Mamma och jag roade oss med att titta på de andra barnen, jag sov en snabbis och hämtade nya krafter, men sedan blev det verkligen tråkigt och jag började visa mitt missnöje på riktigt. Som tur var var läkarna både två stycken och dessutom snabba så vi behövde bara vänta tre timmar innan vi fick komma in till en (läkarna hade iallafall rum, tur det!). Hon gjorde precis samma sak som dr Groth och ordinerade sedan flera inhalationer, denna gång bricanyl och kortison, som var värre att inhalera då det senare ska göras under fyra sammanhängande minuter – lycka till liksom! Trots en del skrik och tårar (vid denna tid är jag fruktansvärt trött på vården, hihi) fick jag till slut i mig båda preparaten och efter att läkaren lyssnat igen blev vi hemsläppte, men med ett akutnummer i fickan att ringa ifall det skulle bli värre under natten. Läkaren sa att kortisonet kommer hjälpa mig under 6-8 timmar och efter det kan det gå åt vilket håll som helst och att vi skulle fortsätta vara uppmärksamma. 21.30 fick vi till slut åka hem, denna resa tog alltså ”bara” knappa fyra timmar, om man inte räknar in besöket på vc. Frågan är varför de inte kunde gett mig kortison direkt på vc? Mamma trodde att de skulle ta prover och greja på akuten, typ sånt RS-prov Tove tog, men icke så Nicke och mamma var själv så sjuk och utmattad att hon inte kom sig för att undra det förrän i bilen hem, så dumt! Vi får helt enkelt hoppas på att inhalationerna gjorde susen och några prover inte behövdes hurellerhur!

Och nu två roliga saker på slutet, så att ni inte är helt molokna när ni stänger av datorn för dagen, hihi:
1) Idag är dagen då jag tagit steget till ”dadada”, ”bababa” och ”nanana” i min talutveckling! Det är helt fantastiskt roligt och nu när jag väl fått kläm på att det finns konsonanter kan jag inte sluta använda dem! Jag dadada-nanana-bababa:ar i långa haranger mest hela tiden, det är hur kul som helst – kom och lyssna vet ja!

2) Det andra fräna (och lite otäcka tycker pappa) jag gör är att jag böjer huvudet bakåt och liksom ställer mig i brygga med huvudet och stjärten i golvet och så blir det världens hål under min rygg! Jag tycker att det är jätteroligt, men pappa tror att min nacke ska gå av, hihi. Mamma har aldrig tänkt på att bebisar kanske gör så förrän förra veckan då Isolde gjorde det på Öppet hus och mamma kommenterade att det ser helt galet ut, så när jag började med det idag var hon tvungen att sms:a Isoldes mamma och skratta lite, hihi. Mamma säger att mina systrar aldrig haft såna tokerier för sig (men säkert en massa andra som hon glömt…), det ska bli spännande att se vart detta leder!