Idag var mamma och jag och hälsade på på hennes jobb medan Ebba bar på dagis och Tove i skolan. Det var trevligt att träffa alla ”tanterna” (mammas ordval, inte mitt, hihi) igen och mamma och jag satt länge i personalrummet och pratade, lekte och myste. Jag log stort och länge åt flera av dem jag satt hos (det är verkligen som att leendet har lossnat på riktigt idag, superhärligt!) och det var såklart uppskattat! Jag träffade några stycken som jag inte träffat förut och av en av dem, kocken Ulrika, fick jag en jättefin Filur som hon virkat! Mamma hade sett andra Filurer som Ulrika virkat och blivit förälskad i dem, så då fick jag en alldeles egen! Den är grön, mjuk, snuttvänlig och superfin – tack snälla Ulrika, han kommer med all säkerhet att bli en bästis!
Idag fick jag även komma in på mammas avdelning Jollen och hälsa på några av barnen som följt mig genom min tid i magen. De tyckte såklart att jag var jättesöt och gullig och ville att mamma och jag skulle stanna kvar där. De saknar sin gamla fröken, hihi, men nu ska hon faktiskt bara vara mamma ett tag och det förstod de, fast de ville helst inte att hon skulle gå hem ändå…
På kvällen hände det spännande grejer – inte! Mamma skulle gå på ett föräldramöte och lämna mig hemma för första gången sedan jag föddes, ni kan ju tänka er nojjan! När mamma gick hemifrån 17.45 sov jag, men vaknade klockan sex (vaddå typiskt?!) och var sedan vaken hela tiden mamma var borta. Om mötet hade slutat 19.30 som det skulle hade allt gått bra och jag hade bara varit ledsen ca tio minuter, men nu var det så att mötet drog över en halvtimma och mamma trodde det var OK eftersom pappa inte ringde, och pappa ringde inte för att han trodde att mamma skulle komma hem vilken minut som helst… Ni fattar ju själva: 40 minuters skrikande, inte hela tiden, men nästan. När mamma kom hem var det bara för henne att släppa jackan i hallen (hon tog inte ens av sig skorna, hihi), slita av sig tröjan och ge mig mat, och i samma sekund jag tog första klunken blev jag Lyckliga Ludde igen. Jag kräver inte mycket… *smile* Kan lova att det tar låååång tid innan pappa släpper iväg mamma igen, hihi!
Resten av kvällen förflöts i lugnets tecken. När syskonen lagt sig mös jag med mamma och pappa i soffan framför Dallas innan det var dags även för mig att gå och sova., men innan dess hann jag visa för mina stolta föräldrar att jag kan stå jättelänge på platt fot med raka ben i soffan när mamma håller i mig – snart springer jag iväg!
Filuren och jag på promenad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar