Onsdag 5/12

Idag vaknade vi upp till det värsta snökaoset jag, Tove och Ebba någonsin sett, och mamma också nästan (kändes det som för henne i alla fall, men det gör det kanske varje år, vad vet jag, det är ju min första vinter?!). Över 20 cm nysnö, snöstorm och inte en plog i sikte – hej och hå! Hur eller hur var vi ju tvungna att ge oss ut för mamma ville inte att Tove skulle gå själv när vädret var så extremt, men herregud, det gör vi helst inte om igen! Det var så hemskt mycket snö att mamma fick dra vagnen baklänges och liksom ploga med den hela uppförsbacken till skolan och sedan hem igen, allt medan jag låg nerbäddad i in nya vinteråkpåse och gottade mig (jag passade till och med på att ligga och snacka hela vägen, det har jag aldrig gjort förut!), helt instängd och uppknäppt till tusen (som tur var!). Snövallarna vi var tvungna att ta oss över var i vissa fall högre än min vagn (!) och det såg nog ganska kul ut när mamma baxade mig över dem, för det var ju inte direkt så att hon hade något val som sagt!

När vi kom hem blev det kaffe och soffmys för hela slanten och mamma började redan då förbereda sig mentalt för nästa snöpromenad som ju oundvikligen skulle komma att gå av stapeln kl 13.15, vare sig vi kände för det eller inte! Den promenaden visade sig bli ännu värre eftersom det snöat och blåst precis hela dagen och plogarna inte hunnit få undan det. Vi hoppas verkligen på bättre väder imorgon, annars vet vi inte hur vi ska göra!
Efter den sista promenaden sov jag i min vagn i hallen i två timmar, det är verkligen jobbigt att pulsa i snön…

Eftersom jag sovit så bra på eftermiddagen var jag jättesprallig, glad och vaken vid fikat. Jag låg länge på rygg i soffan och lekte med fötterna helt uppsträckta i luften och svängandes från sida till sida. Jag flyttar mig mer eller mindre medvetet i alla riktningar nu och kan inte längre lämnas obevakad en sekund i soffan för då hinner jag kanske snurra runt ett halvt varv så att jag glider ner med fötterna eller huvudet över dynans kant, hjälp! Vi får börja leka mera på golvet helt enkelt, det tar ju i alla fall inte slut rätt vad det är!

På kvällen var jag jättearg och skrikig och varken mamma eller pappa kunde råda bot på min förtvivlan. Efter att ha försökt med allt i ett par timmar blev mamma desperat och drog fram sin gamle (o)vän pumpen eftersom hon kände sig 100% övertygad om att det var hungrig jag var, men att jag var för upprörd och förbannad för att äta (jag gör ju så ibland, men idag var det extremt!). När mamma pumpat ut ca 60 cl hällde hon det i en nappflaska och lät det droppa ner i min mun och då grep jag tag i nappen och tuttade och tuttade tills det var ca 20 cl kvar i flaskan, sedan somnade jag – äntligen! När jag vaknade igen var jag som vanligt och åt ordentligt från mamma som jag alltid gör. Lite skumt, men det är ju tur att det finns resurser att ta till när jag bestämmer mig för att vara lite extra omöjlig!